Sen jag var liten har jag tänkt att just jag är speciell. Kanske mest speciell i hela världen. Att jag har någon oanad potential som kommer att avtäckas när som helst. Jag tänkte att just min garderob kunde vara Narnia-garderoben (jag minns att jag inte var ensam om att tro det ;) ) Jag var sjuk ofta och tänkte att just mitt lidande var speciellt och att ingen kunde förstå hur mycket jag led. Att jag nog led mest av alla i hela världen. Jag drömde ofta att jag kunde flyga (något som ju alla drömmer ibland) osv. Det var en kombo av starkt självförtroende och dåligt självförtroende. Jag trodde tex att min mamma ringde till barnens föräldrar och bad deras barn att leka med mig, för jag kände mig så speciell och utanför att jag inte hade självförtroende att tro att de faktiskt kanske umgicks med mig för att de själva valde det.
Självklart är jag speciell. Precis lika speciell som du. Vi är alla så ofantligt speciella så hälften vore nog. Alla är så outtömligt speciella och unika att det gör mig pinsamt o-speciell. Det är en tung nöt för egot att knäcka. Och egot försöker sannerligen med detta. Det hör ju till egots natur att få oss att tro att vi är universums medelpunkt. Och det är ju sant till viss del. Alla är universums medelpunkt. Men samtidigt inte, just eftersom alla är universums medelpunkt! True but not true.
Idag ska jag leta retrotyger på second hand och försöka påminna mig om att min förkylning inte är den värsta i mannaminne.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar