Until the light takes us

Jag såg igår "Until the light takes us", en ny och fräsch dokumentär om den norska black metal-scenen. Och jag måste säga att den var mycket bra. De tidigare dokumentärerna har varit väldigt lika i sin utformning och varit inne på att framställa huvudpersonerna som något som passar allmänhetens syn på black metal. Filmen känns riktigt fräsch med en del elektroniska ljudspår och en estetik som är något helt annat än vad man är van vid i black metal-sammanhang.



Med anledning av mitt filmtips tänkte jag även säga något om Burzums senaste skiva, "Belus". Jag tycker den är helt igenom strålande. Att göra ett spår som är 12 minuter långt (Glemselens Elv) och i stort sett är en upprepning på samma ackord rakt igenom visar på grymt självförtroende. Och Burzum lyckas jämt med sina långa, ambienta, kyliga, distade landskap. Fredrik Strage har lustigt nog recenserat skivan och klagat på att trummaskinerna är klumpiga på vissa spår (jag vet inte ens vad det betyder. Om man lyckas få en trummaskin att låta klumpig så borde man få ett nobelpris tycker jag. En trummaskin är ju per definition helt exakt.) och att en vassare gitarrist borde sättas till. Han berömmer dock Burzum för att lyckas skapa ett kompakt mörker. Och det är ju vad black metal handlar om - kyla och mörker. Vill man ha perfekt skolade trummisar och gitarrister så bör man lyssna på såna istället. Var dom nu finns. Det är inte vad black metal handlar om i alla fall.

Den som läser detta och har föreställningen av att det finns rent igenom goda saker och rent igenom onda saker kanske reagerar när jag tipsar om en skiva som karaktäriseras av kyla och mörker. Att kyla och mörker hör ondska till och därför bör skys som pesten. Gaahl, tidigare sångare i norska black metal bandet Gorgoroth, gav för några månader sedan en intervju i radioprogrammet "livet och döden" i P1 angående detta. Han menade på att frön växer i mörker, i jorden. I mörkret har man ingen kontroll. I mörkret är man helt ensam med sig själv. Och detta är något som vi förkastar. Men i själva verket så kan mörkret vara en oerhört viktig plats för människor att växa i. Gaahl menar på att det är "ondskap" att kalla mörkret för ont. Det är bara mörker, inget annat.

Man kan dra paralleller till den politiska debatten med SD. Från de nazistiska partier som tidigare var SD, fram till i dag så präglas deras åsikter av att muslimerna är pest. Som att det är inbyggt i deras gener att de skall vara våldsamma, brottslingar osv. En väns vän blev nyligen rånad en natt i Stockholm. När hon ringde sin mor för att berätta om det hemska som hänt var hennes mors första kommentar: "Var det blattar?". Vi vill gärna ha en syndabock för att få möjlighet att känna kontroll. Muslimerna, mörkret osv. Sätter vi namn på vårat uppfattade hot, och gärna placerar hotet så långt ifrån oss som möjligt (arabiska folket som ser väldigt annorlunda ut än svenskar, mörker - total avsaknad av ljus osv) så slipper vi oroa oss för att exempelvis vår granne Svensson, som tillsynes är väldigt lik oss, rånar oss. Eller som att säga att Hitler var alltigenom ond. Att allt var Hitlers fel. Inbillar vi oss att invandringspolitiken är problemet i vårat samhälle så har vi ett mål att sträva emot. Och de flesta vet nog att det är en kamp utan slut, för ingen kommer att gå med på att utvisa 95% av alla invandrare. På så sätt har man skapat sig själv en snuttefilt att hålla i när vinden yr utanför fönstret. Vinden kommer alltid att vina och ingen vet var den kommer att blåsa om en sekund.

En annan sak angående filmen jag tipsat om. Burzum talar om kyrkbränningarna på 90-talet. Han brände ner ett dussintal kyrkor vad jag har förstått. Och att det var ett sätt att visa att norrmännen skulle ta tillbaka den religion som var norrmännens. Den religion som de kristna tog över med våld på 900-talet ca. Alltså för ca 1100 år sedan. Vad fanns i Norge innan asatron? Det måste ju ha funnits något annat. Hur långt skall man gå tillbaka i sökandet efter "det ursprungliga" eller "sanna". SD pratar om att religionsfrihet är självklart i ett demokratiskt land som Sverige. Men det är svenskarnas religion som gäller. Inte muslimernas. Och vilken är svenskarnas religion? Är det kristendomen som startades som en judisk sekt av en judisk man med krokig näsa, med det typiskt svenska namnet Jesus?

Jag tror människan är livrädd för förändring. För när saker förändras så tappar vi kontrollen per automatik. Ett exempel är kritiken mot så kallad rinkebysvenska. Att invandrare förstör vårat språk med sina låneord och inkorrekta uttal. Som om det svenska språket kom till genom jungfrufödsel och sedan dess har varit konstant utan förändring? Det är så livet och historien fungerar. Allting förändras. Det har alltid förändrats och kommer alltid att förändras.