Sen mina barn föddes har jag varit med på kanske tio gemensamma fotografier med dom. Det är något som jag har hängt upp mig på sedan första början. Jag har fotograferat barnen hundratals gånger. Investerat i en dyr kamera för att ha fina kort att minnas till. Och det är där jag borde stannat i tanken. Att jag bara har ansvar för mina handlingar och inte kan hänga upp mig på andras. Att jag skulle göra precis som jag tänkt; fotografera barnen med min fina kamera.
Ikväll läste jag i en bra bok som tog upp detta. En man berättar hur han, full och vansinnig, slänger igen en dörr på sin flickväns hand. Han önskar att han kunde beskylla henne för sin handling pga att hon varit överjävlig mot honom. Men det är hans fel att han slänger igen dörren. Han har bara sina handlingar att ansvara för. Är hans flickvän jävlig så är det hennes sorg. Och om han inte slänger igen dörren på henne så har han tagit sitt ansvar.
Jag har frekvent tipsat om att det vore kul för mig och barnen att vara med på gemensamma fotografier, och sedan byggt upp en sorg/ilska över att det inte har blivit så. Det är väl ganska naturligt, men inte alls gynnsamt. Livet går vidare och allting förändras, ständigt.
Jag måste börja fokusera på mina handlingar. Om alla, som jag, skulle fokusera på andras handlingar så skulle det nog vara krig överallt. Nu ska jag ta ansvar för mina handlingar, och inte hänga upp mig på andras. Jag kan dessutom omöjligt veta vad andra människor har för intentioner med sina handlingar, så det enda jag då hänger upp mig på är min tolkning av hur andra människor tänker och varför de handlar som de gör. Helt meningslöst och alldeles för mycket I, Me, Mine.
To know yourself is to forget your SELF!
Jag har en bekantskap sedan någon månad tillbaka som är mycket inne på Eckhart Tolle. Och en zen-idol till mig droppade i vår senaste korrespondens Eckhart Tolle-terminologi! Jag är sugen på att läsa hans böcker och får nog ta mig till biblioteket snart.
It blows my mind :)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar